"Det är en vexel, David," sade miss Fosbrook. "Låt mig se, det är en vexel på tio shillings. Om du skrifver ditt namn här, så skola vi gå med den till Bonchamp, så får du tio shillings för densamma."
"Tio shillings! Ack David!" skrek Johnnie.
"Jag önskade, att de voro mina," sade John.
"Det är ännu mera, än hvad Harry tog," menade Annie. "Hvem kan hafva skickat det?"
"Drottningen," svarade David lugnt, "drottningen är alltid rättvis."
Miss Fosbrook sade dem småleende, att drottningen säkerligen ej hade hört talas om förlusten af pengarne, och att det mycket förr kunde vara från någon, som ville godtgöra skadan; men hvem kunde det vara?
Hon såg, att det stod "Portsmouth" på vexeln. Kunde det vara ifrån pappa? Men hon såg på kuvertet, att det ej var kaptenens stil, utan en vacker ledig fruntimmersstil. Detta förvånade henne mycket. Om barnen en gång förut haft en hemlighet, fingo de nu en annan att tänka på, och de sågo, att miss Fosbrook ej visste mer än de sjelfva. De voro så nyfikna och förundrade deröfver, att miss Fosbrook såg, att de omöjligen kunde läsa sina lexor ordentligt, och att det bästa vore, att låta dem med detsamma gå till Bonchamp, för att erhålla pengarna. Det var en fjerdingsväg dit, och som de voro goda fotgängare, blefvo de förtjusta att få gå dit, isynnerhet som de inbillade sig, att någon annan skulle taga deras tio shillings, om de ej skyndade sig att begära dem. David Douglas Merrifield hade mycken svårighet att skrifva sitt namn med tillräckligt små bokstäfver på det gröna papperet. Gossarne satte på sig rena blusar, och Annie sin rutiga bomullsklädning, och de begåfvo sig af på landsvägen, hvar och en med sitt sexpence-stycke i handen, ty det var intet nöje att gå till Bonchamp, om man ej köpte sig något der.
David behöfde en knif, Johnnie en piska och Annie visste ej, hvad hon skulle köpa, men om hon
