192
blott finge gå in i en bod, så blefve det väl något råd för det.
Först skulle de gå till postkontoret, der David skulle utfå sina pengar, och denne kände sig ej litet stolt, när bokhållarn tittade ut ur sin lilla glugg och småleende och vänligt såg ned på den lille gossen, som stod på tå och räckte fram sitt gröna papper.
"Vill ni ha guld- eller silfvermynt, sir?" frågade han.
"Var så god och gif mig guldmynt," sade David.
Det var någonting, att för första gången i sitt lif ega litet guld, och David tyckte, att han vuxit en tum och minst blifvit sex år äldre, när han gick bort med en half sovereign, hvilken han mycket hårdt fasthöll i sin varma lilla hand.
Leksaksboden var vid slutet af gatan, och dit begåfvo de sig nu. Johnnie blåste i alla hvissel-piporna på piskskaften, för att utfinna det, som lät vackrast, och blef helt bedröfvad, då han fick höra, att det vackraste kostade en shilling. David tog upp och slog igen bladen på sexpence-knifvarna och undersökte dem med en domares allvar, och Annie gick omkring och frågade priset på allting, såsom folk ofta göra, då de ej bestämdt veta, hvad de skola köpa. Men ehuru Annie var litet enfaldig, var hon dock mycket god och välvillig och höll mycket af Johnnie; derför slutade hon med att gifva honom sina sex pence, så att han kunde få köpa sig en riktig präktig piska, som man kunde klatscha med, utan att den strax gick sönder.
Just i detsamma fingo barnen sigte på en vacker verktygslåda, som innehöll en liten såg, en liten hyfvel, en hammare, en borr, ett huggjern och en mängd spikar af olika storlekar. Ingen hade någonsin sett något så förtjusande. David isynnerhet, som alltid sprang efter timmermannen George Bowles, för att få låna hans verktyg, blef mycket förtjust i den lilla lådan. Hvad kostade den?
Tio shillings och sex pence. Verktygen voro mycket billiga, försäkrade bodmamsellen. De hade
