blifvit beställda af en gammal fru, på hennes sonsons begäran, men sedan hade hon fått den idén, att den unga herrn kanske skulle skära af sig fingrarna, och då ville hon ej köpa dem.
"Miss Fosbrook," hviskade David, "kunde jag få lemna igen knifven, så skulle jag kunna köpa lådan?"
"Du har ju köpt och betalt den," svarade Christabel.
"Men då kan ju någon annan komma och köpa verktygslådan," sade David tvekande.
Miss Fosbrook tänkte för sig sjelf, att detta var temligt osannolikt, ty ingen gick till Bonchamp för att köpa dyrbara saker. Hon såg, att mamsellen gerna skulle tagit tillbaka knifven, om hon kunnat få sälja lådan, hvilken, äfven till detta nedsatta pris, var mycket för dyr för de små gossar, hvilka vanligtvis besökte boden.
"Kom nu, mitt barn," sade hon beslutsamt. "Nej tack, en annan gång."
David hade tårar i ögonen, när han blef tvungen att följa henne ur boden. Dessa verktyg voro så vackra, det kliade i hans fingrar att få hamra, såga och borra hål. Nu kunde han ju ej få verktyger för den der klumpiga knifvens skull.
"Kära David, det gör mig mycket ondt," sade Christabel när de voro på gatan.
"Den der gemena knifven," sade David.
"Nej, inte för knifvens skull," genmälte hon, "jag vill att du skall tänka på, hvarför du fått dessa tio shilling."
"Emedan vi förlorade pengarne till svinet," sade David. "Men marknaden vid Kattern Hill är nu förbi, och jag bryr mig icke mera om något svin; jag vill ha borren för att borra hål."
"Ja, David, men kom ihåg, att insamlingen till svinet var af er allesammans, och att du derför ej nu har rättighet att gifva ut det till något annat, om ej alla de andra gifvit sitt samtycke."
