verktyg, hvilka han lät gossarne handskas med, så att de knappt hade tre hela fingrar i behåll.
En afton gick hela sällskapet till Hannah Higgins, för att gifva hennes lilla flicka ett förkläde, som Annie hade sytt.
Hon var en ordentlig och snygg qvinna, men det fanns mycket litet möbler i huset, och det såg mycket fattigt ut der. Trädgården var stor och hållen i god ordning, der fanns äfven en tom svinstia, och i den gick Annie och tittade och såg derunder mycket menande ut.
"Nej, miss Annie, vi ha intet svin," sade madam Higgins. "Benjamin brukar säga: mor, när jag får tjenst hos en forman, ska du få se, om jag inte skaffar dig ett litet präktigt svin, som du kan föda med trädgårdens afkastning, och som betalar hyran."
"Åh, men —" började Annie, men tystnade plötsligt.
"Har han utsigt att snart få tjenst?" frågade miss Fosbrook.
"Nej, miss, han är bara tio år gammal, och de antaga dem ej, förrän de äro tolf år; men han är mycket snäll mot sin mor och är en präktig plockare."
Miss Fosbrook var tvungen, att begära en förklaring härpå, och madam Higgins sade då, att han gick omkring och plockade upp affallna ax, och visade henne sedan små nätta knippor af hveteax, som lågo att torka på solsidan af huset.
"Ack, David!" utropade Annie, så snart de voro utom grinden, "skola vi ej gifva Hannah ett svin?"
"Det är mina pengar, inte dina. Jag tänker göra med dem, hvad jag behagar," svarade David temligt snäsigt.
Miss Fosbrook drog Annie till sig och bad henne lemna David i fred; sjelf undrade hon dock, hvad verkan det, han sett, skulle hafva på honom.
Det hade varit hans ifriga önskan att göra Hannah Higgins en glädje, så länge han sjelf icke haft en åtrå efter något, men nu hade en sådan uppstått i hans själ, och han ville sig sjelf mera väl än Hannah.