"Men tycken I, att det är rätt att försöka läsa det, som Bessie ej vill att vi skola se?" sade miss Fosbrook.
Detta gjorde väl ej något synnerligt djupt intryck på dem, men de upphörde dock att försöka.
"Mamma hade flera gånger varit ute och åkt, och de skulle alla komma hem om lördag åtta dagar" — det var den bästa nyheten — "och så hafva vi en hemlighet åt miss Fosbrook."
David sade, att han ledsnat på alla hemligheter, och brydde sig ej om att gissa. Annie gissade hit och dit; men miss Fosbrook kunde ej låta bli att grubbla på det öfverstrukna ordet, som hon ej ville försöka att läsa. Hon började misstänka, hvem som skickat pengarna, och var nu mer än förut angelägen om, att David icke skulle gifva ut dem. Hon vågade dock ej säga något, ty hon tyckte, att det vore föga bevändt med saken, om han icke frivilligt och af egen drift köpte svinet, och hon märkte, att han var mycket tankfull.
En dag, sedan gräsplanen blifvit mejad, roade sig barnen med att köra bort gräset i sina skottkärror. David var först med dem, men när Purday slutat att arbeta der, gick han med ett beslutsamt utseende efter den gamle mannen. De sågo honom ej förr, än då det var tédags, då han kom in i skolrummet och såg mycket allvarlig ut. Sedan han som vanligt satt sig på kistan med benen i kors, drog han en mycket djup suck.
"Hvad är det, David?"
Han svarade ej, och miss Fosbrook lemnade honom i fred, men nu kom Annie inspringande och sade: "David! David! Hvar har du varit? Vi ha sökt dig öfverallt. Hvart tog du vägen?"
"Jag gick med Purday."
"För att mjölka korna?"
"Ja."
"Och sedan?"
"Gick jag till arrendator Long för att se på hans små svin."
