på hvar sin sida om Purday, hvilken högtiden till ära satt på sig sin bästa blus.
Arrendator Long var hemma och kom ut och presenterade för dem alla sina tio svin, och när han fick veta, hvilket som var Davids favorit, förklarade han, att det var det bästa af dem alla, och David rodnade, då han skrattande berömde honom, för det han så väl förstod sig på svin.
"Det är ett litet präktigt kritter," sade Purday, "det var minst värdt tolf shillings, men den vänliga arrendatorn förklarade, att lilla herrn skulle få det för tio, efter han ämnade det till en present. Hannahs gosse arbetade hos honom, och som han var en så utmärkt snäll gosse, skulle han gifva honom litet halm åt svinet att ligga på, när han gick hem på aftonen. Sedan tog han gossarne med sig in i salen, och medan Purday fick ett glas öl i köket, trakterade dem mrs Long med en stor skifva russinkaka och ville nödvändigt, att de skulle dricka vin, men de sade, att de aldrig fingo smaka det. Sedan frågade hon efter pappa och mamma och gjorde sådan affär af sina små gäster, att David blef riktigt förlägen och var rätt glad, när besöket var öfver.
Hvad svinets bortgifvande beträffar, så var detta en svårare affär, och David var mycket förlägen och ängslig och önskade, att det skulle vara förbi, och det med så litet bråk som möjligt. Derföre rusade han in i mrs Higgins stuga, lade händerna på ryggen och sade: "bästa mrs Higgins, var så god och gör i ordning er svinstia. Vi ha alla tillsammans gifvit er det — det vill säga, de ville göra det — och jag fick ett grönt papper i ett bref, och nu hafva vi köpt svinet, och Benjamin har det med sig hem, när han kommer från arbetet."
Dermed lopp han strax sina färde, men Johnnie stannade, och när Hannah förstod, hvarom fråga var, erhöll han så många tacksägelser och fick höra så många glädjerop, att han ej kunde tänka på något annat och var glad, att han åtminstone lagt några pence i Toby Fillpot.
