"Här är listan," sade Susanna, och suckande tillade hon: "jag är rädd, att jag aldrig kan bidraga. Om bara Bessie ville hjelpa till."
Följande voro de förbrytelser mot reglementet i Stokesleys skolrum, för hvilka ett vite af en fjerdedels pence var fastställd:
- Att vara klädd senare än klockan åtta.
- Att gå med okammadt hår.
- Att komma till lektionen senare än fem minuter efter tio.
- Att ej vara ren om händerna.
- Att två gånger få baklexa.
- Att lägga armbågarne på bordet.
- Att gråta utan orsak.
- Att prata under lektionen.
- Att springa in med smutsiga kängor.
- Att låta sina saker ligga framme.
För hvar och en af dessa förbrytelser erlades sex pence af veckopenningen. Susanna såg på listan med en mycket sorgsen min, men Harry utropade: "var ej så ledsen, Susanna, du kan vara säker på, att vi nog skola reda oss dig förutan."
"Nu föreslår jag," sade Sam, "att vi gå och leka i trädgården."
Våra läsare äro kanske böjda för, att tvifla på, att de unga herrarne och damerna Merrifield verkligen voro, hvad man kallar bättre folks barn; men de voro det verkligen. Det hade funnits en squire Merrifield på Stokesley, lika så länge som Stokesley haft en församling, och de aktningsvärda egenskaper samt det lefnadsvett, som utmärka den sanna gentlemannen, hade man aldrig saknat hos de äldre medlemmarne af familjen. Barnens fader var sjökapten, och ända till för sex år sedan hade de bott nära Plymouth, men när han ärfde egendomen, flyttade de dit, och David samt de två yngsta barnen voro födda på Stokesley. Egendomen var ej stor, och som kapten Merrifield var långt ifrån rik, behöfdes det god hushållning, för att kunna gifva hela denna
