Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/25

Den här sidan har korrekturlästs
19

"Då är ni lik dem, och tycker att jag skall gifva ut alla mina pengar till ett stort otäckt svin, då mamma" — sade den lilla flickan till hälften gråtande.

"Nej, visst icke, kära Bessie, jag tycker ej, att du behöfver gifva dem allt, och det är mycket snällt, att du vill glädja din mamma med en vacker present. Men du har ju lång tid på dig, och jag tycker att du skall laga, att du kan deltaga i dina syskons vackra handling."

Elisabeth kunde ej glömma, att de kallat henne snål; det sårade hennes känslor långt mera, än de förstått, som kallat henne så, derför fortfor hon: "om de fingo veta allt det der, skulle de bara skratta ut mig, och kalla det för Bessies dumheter. Var så god och säg mig, miss Eosbrook, hvad tillgjordhet är?"

"Jag tror, man är tillgjord, när man låtsar hafva egenskaper, som man ej eger, och vill synas vara bättre än man är," svarade miss Fosbrook.

"Då skall jag säga dem, att de göra mig tillgjord," utbrast hon. "När jag tycker om, att sitta lugnt och leka, plåga de mig och säga, att jag är tillgjord, och jag är tvungen att vara lika bullersam och ohyfsad som de, och det tycker jag ej om. Jag önskar jag vore fullvuxen. Ack! om jag vore Ida Greville!"

"Hvarför det, mitt barn?"

"Då kunde jag kanske få tycka om det, som är vackert," sade Elisabeth. "Allting är så tarfligt och fult, och jag blir så trött på det! Ar det obeskedligt, att tycka om vackra saker?"

"Nej, långt derifrån, om vi ej föredraga det vackra framför det goda."

Elisabeth såg med förtjusning upp till henne och sade: "miss Fosbrook, jag tycker så mycket om er."

Miss Fosbrook böjde sig ned och kysste henne.

Bessie teg ett ögonblick, sedan sade hon: "miss Fosbrook, får jag göra en fråga? Hvad heter ni?