20
Mamma sade, att hon trodde ni hette Charlotte, emedan ni undertecknade edert bref Ch. A. Fosbrook, men brefvet, som ni fick från eder lilla syster och som vi fingo se, började: min älskade Bell. Om det är en hemlighet, lofvar jag att bevara den."
"Det är ej alls någon hemlighet," svarade miss Fosbrook skrattande. "Jag heter Christabel Angela."
Elisabeth såg helt förvånad ut, och sade sedan med eftertryck. "Christabel Angela! Det är mycket vackrare än Ida. Är ni mycket glad, att ni heter så?"
"Jag tycker om mitt namn och har åtskilliga skäl dertill," sade miss Fosbrook småleende.
"Vet ni, miss Fosbrook," utbrast Bessie, "mamma säger, att vi ej skulle vara en smul lyckligare, om vi hade vackrare namn, men Gud vet, hur det är, jag tycker motsatsen, men de andra, de tycka om, att göra allt fulare än det är."
"Jag tycker ej, att ditt namn är fult, det är ett mycket gammalt och vördnadsvärdt namn."
"Ja, men de kalla mig Betty!"
"Och mig kallade de Bell, och ibland geléburk och vinbärsgelé," svarade miss Fosbrook, skrattande och suckande, ty huru gerna skulle hon ej velat höra dessa lustiga namn om igen!
"Då har ni ej haft något godt af ert namn," menade Elisabeth.
"Jag vet ej, hvad du menar med att hafva godt af något sådant. Jag tycker om mitt namn för en viss orsaks skull."
"Ack, säg mig den," bad den lilla flickan ifrigt.
"När jag kom till verlden, var min far en ung man, som tyckte mycket om akt läsa poesi."
"Och jag, som trodde att er pappa var doktor."
"Nå, än se'n då?"
"Jag trodde att det bara var fruntimmer, poeter och sysslolösa, dumma menniskor, som brydde sig om poesi."
"De som tycka om verkligt god poesi kunna knappast anses för dumma," sade miss Fosbrook,
