30
"Jag ville icke bedröfva någon," sade Henry, "men vi retas alltid, och ingen bryr sig om det, utom Bessie.
Sam mumlade vresigt: "Man kan verkligen icke alltid väga sina ord."
"Nu kan det vara nog om den saken," sade miss Fosbrook; "det är tid på att begifva sig till kyrkan. Men jag tycker, att de starka skulle visa sig undfallande mot de svaga och ej säga något, som kunde göra dem ledsna."
Hon gick ut och Susanna var den första, som utropade:
"Jag trodde ej, att hon skulle vara så bråkig."
"Tyst Susanna," sade Sam, "hon är icke bråkig. Jag tycker om henne, för det, att hon har ruter i sig; men en kan ej alltid vara så fin och pipplig i sitt tal, som hon. Jag tycker om, att säga sanningen."
Det hade varit bra, om någon varit närvarande, som kunnat säga mr Samuel, att kärlek till sanningen ej består i, att säga folk obehagligheter och gifva dem opåkallade tillmälen.
Miss Fosbrook förundrade sig ej öfver, att lilla Elisabeth var misslynt öfver den tarflighet, som rådde på Stokesley, der barnen voro en dålig kopia af sin faders rättframma sätt, och der bristen på pengar gjorde, att allt, som hörde till ett förfinadt lefnadssätt, saknades. Hon visste att kapten Merrifield såsom egendomsherre var lika fattig, som hennes far såsom läkare, och att han, för att kunna gifva sina söner en, deras samhällsställning motsvarande, uppfostran, måste lefva sparsamt på allt sätt — utan att derför vilja gifva Bessie rätt, hade miss Fosbrook dock medlidande med hennes sorg, att aldrig få se något vackert. De tre flickorna inkommo kyrkklädda, i de tarfligaste bruna hattar, svarta kragar och grofva bruna alpacaklädningar, nästan väl långa och ej särdeles vida; ej ens ett kulört band eller en halsduk som kunde gifva dem ett litet gladare utseende; ja, till och med deras psalmböcker voro bruna. Bessie
