suckade, då hon såg miss Fosbrooks vackra psalmbok, och sade, att både hon och Susanna också hade vackra psalmböcker, men mamma hade sagt, att de ännu ej skulle få begagna dem. Ida Greville hade en psalmbok, som var mycket vacker.
Miss Fosbrooks ord måste dock icke varit utan all verkan, ty Sam underlät, att retas med Bessie angående Ida Greville, hvars namn var ett farligt talämne i skolrummet.
Han lät henne äfven taga miss Fosbrooks hand, ehuru vanligtvis den minsta ömhetsbetygelse hånades af dem alla. Det var en vacker promenad till kyrkan öfver en hage, från hvilken korna blifvit utdrifna, samt vidare framåt på en smal gångstig. Gossarne voro vana att gå ordentligt till kyrkan, och derföre förhöllo de sig stilla under vägen, helst som Harry fantiserade om svinet.
När de nalkades bygatan, tryckte Elisabeth hastigt miss Fosbrooks hand, för att göra henne uppmärksam på ett sällskap, som var på väg till kyrkan. De bestod af två damer, den ena klädd i en elegant sorgdrägt, den andra i en enklare drägt, och vidare af två eller tre gossar, men den som Elisabeth företrädesvis ville att hon skulle se, var en liten flicka af omkring nio år, hvilken gick bredvid den ena damen. Hon hade en svart halmhatt, kantad och fastknuten med rosenfärgade band och ofvanpå prydd med en riktig liten fågel, med ögon af glas och svarta fjädrar, utom på bröstet och vingarne, som voro röda. Hon var klädd i en tätt åtsittande svart sidenpaletå, nedanför hvilken hennes vida röda klädning yfvigt utbredde sig omkring henne, och knappt nådde henne till knäna, så att man kude se hennes broderade byxhålkar, hvita strumpor och små lackerade kängor. Hon höll öfver sig en liten hvit parasoll, prydd med röda fransar, och hade en psalmbok med guldknäppen i handen. Miss Fosbrook hörde en lätt suck och förstod då, att det var denna lilla varelse, som Elisabeth Merrifield ansåg för den lyckligaste på jorden. Hon hoppades, det ej var endast för de vackra klädernas skull.
