FJERDE KAPITLET.
Nästan hela den tid, de andra voro i kyrkan, satt Johnnie och åt madam Freemans sockerkakor. Dermed kunde han dock ej tysta sitt samvete, men han hade fått den mycket olyckliga idéen, att, som han redan varit obeskedlig och blifvit straffad, så vore det ej värdt att bli beskedlig igen, förr än hans mamma och pappa komme hem, ty sedan han hört, hvad gossarne Grreville sagt, ville han verkligen ej lyda en flicka, som ännu icke var tjugo år gammal. Derför brydde han sig ej om att lära sig sin psalm, hvilket otvifvelaktigt varit det bästa, han kunnat göra, utan kältade på madam Freeman att få mera kakor, och roade sig så godt han kunde med lilla George, hvilket ej var mycket, ty Johnnie var icke vid sådant lynne, att han kunde finna något nöje i att leka med de små.
När barnen kommo från kyrkan, skulle de lära sig sina psalmer och läsa upp dem före tédags, men sedan Harry hastigt sett öfver sin, tog han sin mössa och sade: "Kom med Sam; jag tänker gå och se, hur Purday matar svinen, och med detsamma taga reda på, hur stort det bör vara, som vi skola välja."
"Jag har inte lärt mig min psalm ännu."
"Pappa sade aldrig, att vi skulle behöfva läsa upp dem för miss Fosbrook!"
"Men det var dock hans mening," blef Sams svar. "Hindra mig inte."
"Jag tänker ej bry mig om, hvad folk menar," fortfor Harry, och det var alldeles otroligt hvad han våndades, och hvarken ville han gå ut eller stanna hemma, utan stod och disputerade med sin äldre bror, ty om Sam gått med, tyckte han det ingenting hade gjort. Derigenom hindrade han dem alla från att läsa, så att miss Fosbrook till slut var tvungen att
