befalla honom, att antingen sätta sig tyst ned och läsa, eller också gå sin väg. Hon var mycket ledsen, ty Henry hade i början varit den snällaste och medgörligaste af dem alla, och hade varit mycket förtjust i henne; men den som är en storpratare, är också vanligtvis svag, och hans fåfänga hade blifvit sårad. Han såg först helt trotsig ut och mycket böjd för att göra motstånd; om blott Sam det minsta uppmuntrat honom, hade han bestämdt gjort det, men nu kunde han ej uthärda miss Fosbrooks skarpa blick, och för att rädda sin värdighet sade han: "jag tänker verkligen icke stanna här i denna håla, hos en sådan skara ugglor. Jag går ut till Purday," — och han marscherade bort. De andra stannade och uppläste sina psalmer och sin katekes temligen bra, alla, utom John, hvilken ej ens lärt sig någon psalm, och som derför erhöll tillsägelse att gå in i rummet bredvid, för att lära sig den, och han satte sig ej deremot, ty han hade troligen lärt sig inse, att miss Fosbrook icke var så god att tas med.
Sedan erbjöd hon sig, att läsa högt en berättelse för de andra, men fann snart, att de alla, till och med hennes vän Sam, tyckte att det var tråkigt. Han tyckte ej om, att man läste för honom, och sade, att han ville se, hvad Harry hade för sig. David gick efter honom, och Susanna och Anna begåfvo sig till barnkammaren, för att leka med småbarnen. Som hon visste, att de alla hade någon bestämd anledning, hvarför de aflägsnade sig, brydde hon sig mindre derom, men hon var dock ledsen, att alla, utom Davy, funno mera nöje i att gå omkring och slå dank, än att göra något nyttigt. Susanna, Bessie och Harry brukade visserligen någon gång läsa en bok, men den fick ej vara undervisande eller lärorik; märkte de den minsta moral, så kastade de boken långt ifrån sig. Hon tänkte sig dock kunna förmå något öfver Bessie, och frågade, om hon skulle läsa för henne, eller om hon hellre ville läsa sjelf.
