Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs

44

qväll. Men Bessie var ej vid godt lynne, och när gossarne sågo detta, började de straxt att reta henne.

Harry var den första som sade: "tror du inte Bet, att Purday i dag hade behöft sin bössa i kyrkan."

Elisabeth sköt ut underläppen, väntande att få höra något obehagligt, och de andra voro ej sena att begära en förklaring.

"För att skjuta små fåglar."

Ett allmänt gapskratt följde härpå.

"Hör nu," fortfor gossen, "skall jag skaffa dig en skata att sätta i hatten, Bessie?"

"Ack, bry dig ej om det," svarade Bessie med en så melankolisk röst, att Sam, hvilken verkligen tegat i början, ej kunde låta bli att instämma i skrattet.

"Skaffa henne hellre en sparf ifrån London."

"Nej, den passar bättre åt mig," sade Christabel vänligt. "En sparf, som är född i London, är så djerf som en kattunge."

Hon hade verkligen hittat på en säkerhetsventil; svaret roade gossarne och afhöll dem från att plåga sitt vanliga offer, ty de funno nu ett särdeles nöje i, att upptäcka en likhet mellan hvar och en af dem sjelfva, och en fågel. När talet föll på talgoxar och sädesärlor, blefvo de så förvånade, att miss Fosbrook ej sett några sådana, att de i största hast drucko ut sitt té och drogo henne med sig i trädgården, för att visa henne fåglar, ägg och bon, hvilka hon var mycket ifrig att få se, så snart hon fått höra, att de aldrig brukade taga några bon.

Bessie borde hafva varit tacksam, att hennes förföljare gingo ifrån henne, men hon var förargad, att hennes egen Christabel Angela skulle gå med alla de andra ut i trädgården och ej stanna qvar hos henne i skolrummet.

Orsaken till hennes dåliga lynne var den, att miss Fosbrook hade sagt henne något, som hon ej kunde glömma. Derföre ville hon hvarken stanna inne eller gå ut, men gick omkring med ett så ynkligt utseende, att Johnnie ej kunde låta bli att förarga