henne ännu mera, genom att rifva i hennes klädning, vrida hennes krage bakfram, och draga ned hennes hatt öfver ögonen, under det hon litet emellan ropade:
"Låt mig vara i fred, Johnnie," och "jag skall tala om det för miss Fosbrook."
Men Christabel hvarken såg eller hörde detta. Hon gick framåt, med en gosse på hvar sida, och Susanna, som gick baklänges, framför sig. De berättade alla på en gång historien om en gök — eller såsom Purday kallade den en kuku, — hvilken de hade funnit i en stenhög, der en vippstjert hade sitt bo, och huru han suttit der och oupphörligt gapat med sin stora näbb, och huru hans fosterföräldrar hade arbetat sig förderfvade, för att skaffa honom tillräckligt med löfmaskar. Sista gången, de sett honom, var han fullfjädrad, och de försökte narra honom ut ur boet, genom att hålla gröna larfver på något afstånd derifrån. Detta var på aftonen; morgonen derpå var han borta, han hade troligen liugit sin kos vid soluppgången.
Miss Fosbrook lyssnade med stor uppmärksamhet. Hon hade läst naturalhistoria och sett uppstoppade fåglar på museet och lefvande i zoologiska trädgårdarne, när hennes far någon gång gifvit sig tid att följa henne dit, och hennes intresse för alla dessa föremål förtjuste gossarne.
Det var en vacker sommarafton. Solen gick långsamt ned i vester, långa skuggor föllo och spridde sin svalka öfver hela gräsplanen, och vinden susade sakta i grässtråna och smörblommorna, hvilka stolt uppreste sina små gula hufvuden. Päronträden liknade hvita blomsterguirlander, äppelträden voro öfversållade med hvita blommor och rosenfärgade knoppar; rosorna, som klängde uppför muren, höllo just på att spricka ut, och öfver alltsamman hvälfde sig himmelen klar och blå.
Elisabeth skulle säkerligen hafva funnit detta vackert; hvarför stannade hon då inne, likgiltig för allt, endast kältande på Johnnie och Annie, att de
