ned beskådade hon det med mycket nöje. Boet liknade en liten af lera formad skål, invändigt mycket slät och utvändigt beklädd med gräs. Hon hade trott, att endast svalorna bygga med lera, men fick nu veta, att svalorna endast nyttja lera utvändigt och dun invändigt, då deremot trasten är en riktig murarmästare."
Sam lofvade, att visa henne en annan trast, och förde henne till ett gammalt förfallet lusthus, från hvars tak mossan hängde ned öfver en hop hufvudlösa trädhästar, små skepp med trasiga segel, långa käppar, sönderslagna vattenkannor och gamla trädgårdsredskap. Han bad henne titta ned i en öppning i mossan, så skulle hon få se en kungsfågels bo med sexton eller aderton ungar. Men hon måste försaka nöjet af en närmare bekantskap, "ty," sade han, "komme hon endast ditåt med ett finger, så skulle föräldrarna genast öfvergifva boet"; tillika visade Sam henne med mycken ledsnad, att den lilla muskat-färgade kungsfågelshanen redan smugit sig ut, för att spionera på dem.
Nu skulle hon få se något märkvärdigt — och i detsamma tillsade Sam de andra att aflägsna sig, — nej, tillsade är här ej rätta ordet — utan knuffade och puffade och befallde dem. Han tänkte gifva miss Fosbrook ett sådant bevis på sitt förtroende, som ingen annan åtnjöt, icke ens Harry.
De hörsammade alla sin hårdhändta broders befallning, och Christabel följde honom till baksidan af lusthuset. Der stod en stor, röd blomkruka vänd upp och ned.
"Nu, miss Fosbrook!"
Sam satte fingret i hålet på krukan. Upp kom krukan, och bort flög någonting med surrande vingar, och något, som var svårt att urskilja, stannade qvar: en hop gråa, blott af spolar bestående vingar, samt vidöppna näbbar. Det var en hop fågelungar, som tycktes frysa och af hvilka den ena alltjemt försökte att krypa under den andra.
