48
"Det är mina talgoxar," sade Sam triumferande, "de hafva byggt sitt bo här tre år efter hvarandra."
"Men huru komma de in och ut?"
"Genom hålet. Vänta litet, så skall jag visa er en."
"Men skrämmer du ej bort fågeln då?"
"Nej, bevars. Gröngölingen är ej så rädd, som kungsfågeln. Jag går hit hvarje dag. Se hit!" och han tog fram en liten varelse, på hvilken man nätt och jemnt kunde märka att den skulle bli en fågel, ty halsen var alldeles bar, vingarne endast betäckta med små gråa fjun och bröstet med litet gult fjun. Miss Fosbrook var mycket förvånad, att ej små fågelungar voro så vackra, som hon föreställt sig dem. Sam lade strax tillbaka fågelungen och visade henne fadern. Hon kunde knappt tro att denne, som i sin mjuka gråa rock och den halmfärgade västen med den breda svarta borden såg så djerf och förståndig ut, kunde ha varit en sådan ful liten varelse som ungarne i boet.
"Ja, detta är en gröngöling," sade Sam. "Ni får höra dem qvittra hela sommaren."
Sam blef här afbruten af ett förskräckligt buller och skrik bland barnen.
Miss Fosbrook skyndade tillbaka, och när hon kom närmare, hörde hon Harry skratta. Det var Elisabeth, som gret bittert och knuffade undan Susanna, som bad henne lugna sig, innan miss Fosbrook skulle komma.
"Hvad står på?
"Åh, det är Bessies dumheter."
"Johnnie kallade —"
"Johnnie ville bara —"
"Tyst Harry!"
"Sqvallerbytta!" "Grinolle!"
"Hon gret bara, för att miss Fosbrook skulle höra henne."
Så skreko de om hvarandra; Bessie snyftade mellan hvart ord, och miss Fosbrook befallde de andra, att vara tysta, och bad Bessie berätta, hvad som händt.