åter i snyftningar, derför att miss Elisabeth Merrifield var det olyckligaste och mest misshandlade barn på hela jordklotet. Kanske var hon olycklig, men icke var det för att hon blef illa behandlad, utan för det hon aldrig kunde vara glad och aldrig ville blifva tröstad. Hon var i en sådan sinnesstämning, att hon hellre trodde, att hon hade alla emot sig, än hon antog, att hon sjelf kunde göra något, för att förbättra förhållandet. Christabel var mycket ledsen att söndagsaftonen slutat på detta sätt. Hon såg på gossarnes alla fågelägg — de hade lof att behålla två ägg af hvarje slag för sina samlingar. Hon lyssnade till Henrys underbara historier om, huru han klättrat upp i träd och skjutit rapphöna, och hon lyckades roa de andra barnen, ehuru hon sjelf var rätt ledsen.
Hon tänkte, att det var orätt, att hon ej sett bättre efter barnen, och var mera missnöjd och förargad på Johnnie, än hon trodde vara rätt af en guvernant. Hon fruktade äfven att gifva Elisabeth för mycket medhåll, ty detta skulle kanske göra henne ännu mera retlig. Och likväl kände hon sig dragen till henne, genom ömsesidig sympati, genom samma tycken, och derför att hon trodde sig böra beskydda henne, emedan hon var litet förtryckt af sin omgifning.
Madam Freeman kunde ej vara mera rädd för, att miss Fosbrook skulle hylla några favoriter, än hon var det sjelf.
Allt hvad hon kunde göra, var att åter, såsom förut, vid Bessies säng bedja en innerlig bön till Gud, och hon gjorde det med till och med ännu mera andakt, än då den lilla flickan åhörde henne.