Christabel märkte, att hon ej skulle få mycken ro till sin läsning, men hon var alltid glad, när hon kunde göra Bessie ett nöje. Hon gaf vänligt sitt samtycke till, att Bessie skulle få framtaga sin skatt — vid denna tillåtelse ljusnade det lilla mulna ansigtet betydligt. Hon visste, hvad hon skulle måla, deri låg ej svårigheten; men hvarifrån skulle hon få plånet och banden och de äkta färgerna? Miss Fosbrook gaf henne ett stycke plån, som hon tog ur sin portfölj, men rådde henne, att först försöka på en bit papper. Den lilla fågeln, som Bessie ritade, var verkligen ej dålig, och man såg, att det lönade mödan, att hon fortsatte, och dessutom visste miss Fosbrook att alla mammor tycka om sina barns arbeten, om ock dessa vanligen mera röja god vilja än någon synnerlig förmåga.
Hvarföre göra mammorna det? Jo, emedan dessa arbetens värde bestå i den kärlek till föräldrarne, som framlyser ur dem. Den lilla fågeln målades som en rotgel, med de färger Bessie hade i sin gamla färglåda, men de voro så svaga och otydliga, att när fågeln var väl färdig, den ej var nog vacker, för att duga till present, och de kommo derför öfverens om, att hon måste skaffa sig några äkta färger jemte banden.
Miss Fosbrook frågade henne, om hon skulle skrifva till sina systrar i London och bedja dem köpa blåa, röda och gula färger och skicka henne dem i ett bref. Detta var något, som aldrig fallit Bessie in, men frågan var nu, om färgerna från London voro bättre än de, man kunde få på landet, och om det ej vore roligare, att sjelf gå till Bonchamp och köpa dem-, men hon blef mycket nöjd, då hon kom att tänka på, att hon åtminstone kunde köpa banden der. Den lilla bedröfvade flickan var med ens förvandlad till ett gladt pratsamt barn, som, då ingen var tillstädes för att retas med eller skratta åt henne, visade sig vara både förståndigt och fullt af roliga infall, och hennes guvernant lyssnade vänligt och välvilligt,
