"Men ni kan väl förstå," anmärkte Susanna, "att när det är så vackert väder, har man hufvudet fullt af helt andra saker än sina fötter."
Medan Sam, Henry och Bessie skrattade åt detta infall af Susanna, kom lilla George intrippande och sade: "halta man kommer, halta man kommer, Georgie vill ha namnam!"
"Pepparkaksmannen!" ropade Johnnie och Annie på en gång, och med ett språng voro de nere på sista trappsteget.
"Åh, skicka bort honom, skicka bort honom. De gifva ut alla sina pengar, så att ingenting blir qvar," utbrast David, under det att George fortfor att draga sin äldsta syster i klädningen, ideligen ropande: "Kom, kom Susanna!"
"De kalla honom pepparkaksmannen, emedan han säljer pepparkakor och brända mandlar och andra sötsaker," förklarade Henry; "vi köpa alltid af honom, och det är en mycket hygglig karl; hans hustru bakar dem, ja, det vill säga, jag tror, hon bakar pepparkakorna, derför måste vi uppmuntra honom."
Henry skyndade ned, för att uppmuntra pepparkaksmannen, och Susanna sade smekande: "ja, ja, Georgie, vi bry oss icke om David, vi skola nog köpa litet," och hon tog den lilla gossen på armen och gick ned.
"Det finns nog med svin här, utan att behöfva skicka till marknaden efter dem," mumlade Sam.
"Snälla Sam, snälla miss Fosbrook, skicka bort pepparkaksmannen och låt honom aldrig komma igen," utbrast David häftigt. "Den otäcka karlen, han kommer hit hvar lördag, och då gifva de ut alla sina penningar."
"Men, mitt barn," invände miss Fosbrook, vänligt, "tänk, om vi ej ha rättighet att köra bort pepparkaksmannen?"
"Jag bryr mig icke om honom," försäkrade Bessie, "man blir bara smetig om fingrarne."
