gnälla utan orsak, i hvilket fall ett vänligt skämt är ett godt botemedel och något helt annat, än det fula felet att endast retas för nöjets skull. Ej heller gaf Elisabeth dem så ofta tillfälle att skratta ut henne, ty miss Fosbrook hade gifvit henne en nyttig sysselsättning, som hon tyckte om och som till en del tillfredsställde denna hennes längtan efter omvexling och hvad som var vackert och intressant, hvilken förut gjort henne missnöjd och orolig. Hon var nu fullt upptagen af sin hemlighet och de sköna planer, hon uppgjort för sin gåfva. Ack, hon såg i andanom så vackra ritningar, sådana englar, sådana förtjusande fartyg, kattungar, och små barn sofvande i vaggor! Men när hon tog blyertspennan i handen, gick allt på tok; hennes engel blef en ful grinande varelse, hvars ena vinge omöjligt ville bli bra, skeppen liknade tefat, kattungen såg ut som ett svin, barnet som en uggla i en buske, och när hon försökte rita af sin lilla syster i vaggan, blef det ännu sämre. Miss Fosbrook gaf henne ordentliga ritlektioner, men de askar, pålar och förfallna skjul, hon ritade, hjelpte henne ej att åstadkomma, hvad hon önskade. Ibland ritade hon likväl verkligen så bra, att det både förvånade henne sjelf och Christabel; och hon var aldrig lyckligare, än när hon fick sitta inläst i miss Fosbrooks sängkammare med sitt ritpapper och sina färger. Hon brukade skjuta rigeln för dörren med ett så hemlighetsfullt utseende, att hon gjorde Annie mycket nyfiken, men de andra lemnade henne i fred, sägande: "nu har väl Bessie några dumheter för sig igen."
Christabel önskade för sitt eget nöjes skull lära sig botanik. Hon fick händelsevis tag i ett botaniskt arbete, som Susanna och Bessie förklarade vara en förskräckligt tråkig bok, — ja, Annie sade till och med att den var gement tråkig, hvilket ådrog henne en tillrättavisning af miss Fosbrook — men som den lärdom, den innehöll, utdelades i småportioner och i en förändrad form, tyckte Bessie riktigt om den.
