"De äro inte strukna," svarade Susanna.
"Åh, låt mig få gå och säga till derom åt Mary. Det är god tid ännu," sade Bessie, hvilken det nyss fallit in, att det var bra grymt af klockan, att endast visa på half elfva, men som ej brydde sig om att tänka på, hvad Mary skulle tycka om, att bli kallad från skurningen och i stället nödgas stryka tre hvita klädningar.
"Tror du, att mamma skulle vilja, att ni toge dem på er?" frågade Christabel.
"Nej bevars," svarade Susanna, "vi gå alltid i några rena hvardagsklädningar. Våra hvita få vi ej begagna annat än vid större middagsbjudningar, och på julaftonen."
Bessie knotade: "Så tråkigt! Jag hatar dessa gamla, fula bomullsklädningar," hvarpå Johnnie började med den gamla visan: "du lilla fåfänga kattunge."
Miss Fosbrook höjde varnande blyertspennan; hon skakade på hufvudet och sade, att de båda skulle få plikta. Elisabeth började gråta och snyfta.
"Åh, gråt inte Bessie!" ropade Susanna. "Sluta, medan du kan. Du lär väl inte vilja gå bort med röda ögon. Jag skall betala plikten för dig, och se här är också min plikt, för det jag pratat."
"Nej, Susanna, detta var ej onödigt prat, utan endast vänliga ord," sade miss Fosbrook, "men tyst nu. Fortsätt Annie."
Men Annie, hvilken läste en liten historia om aposteln Paulus, fortfor hårdnackadt att säga Cicilia i stället för Cilicia, och när hon blef tillsagd, att stafva namnet, började hon gråta så våldsamt, att Susanna ej kunde tysta henne. Elisabeths skrifbokssida såg ut, som om hon skrifvit den med fötterna, och icke med händerna, och i stället för att läsa på kartan, beklagade hon sig öfver, att hon skulle nödgas taga på sig sin fula bomullsklädning. Derför kunde hon omöjligt få reda på floden Mosel, och hon började rent af att gråta, när miss Fosbrook sade,
