Kaos.
I dystert mörker evigt innesluten
var denna värld förut.
Och fåfängt väntade den flyende minuten
att detta mörker skulle ta ett slut.
»Världens skapelse» tog också slut, troligen dömd att under Petreas hand aldrig komma ur kaos. Petrea hade överhuvud en stor fallenhet för stora företag samt för att i dem misslyckas. Ibland gränslöst yr och glad, var hon andra stunder, ofta utan orsak, lika gränslöst olycklig. Stackars Petrea saknade all slags takt och aplomb, även i det yttre. Illa gick hon, illa stod hon, illa neg hon, illa satt hon, illa klädde hon sig och förorsakade därigenom mången plåga åt sin för allt obehag finkänsliga mor. Och detta var ett stort lidande för Petrea, som hade ett mycket varmt hjärta och tillbad sin mor. Även för Sara hade Petrea den största kärlek samt beundran, men hennes sätt att betyga sin ömhet voro merendels så taktlösa, att de ingåvo dess föremål mindre behag än obehag. Ibland greps Petrea av ett starkt medvetande om det kaotiska i hennes tillstånd, men även ibland av en aning, att allt detta skulle reda sig en gång, och att hon då skulle bli något icke så vanligt utav. Om Petreas utseende kunde man säga, att det avspeglade tillståndet i hennes själ. Ty det var ganska ombytligt; det också hade sin »raptus», även här bröt stundom en ljusskymt genom kaos. När hyn var brouillerad, näsan röd och svullen, kunde hon se rätt illa ut, men i svalare momanger, och när rodnaden höll sig blott på kinderna, kunde hon till och med
