Eva.
»Vår ros, vår skönhet!» kallades Eva inom familjen. Eva har många sina gelikar i världen, och det är intet ont däri. Det är en behaglig sort. De äro så älskliga att skåda dessa blomstrande unga flickor, med leendet på läpparna och godhet och levnadsglädje strålande ur sköna ögon. Alla vilja dem väl, och de vilja så väl åt alla. Så var det med Eva. Även hennes svagheter, en lust att behaga, som lätt gick för långt, och en karaktärssvaghet, som var farlig för henne själv, visade inom hennes hem och sällskapskrets endast deras behagliga sida och tjänade till att göra henne älskad. Eva ehuru icke egentligen skön, var dock blomstrande vacker. Hennes ögon voro ej stora, men hade den skönaste form, den klaraste mörkblåa färg, och blicken under de långa, svarta ögonhåren var på en gång blygsam, livlig och god. Det mest silkesmjuka kastanjebruna hår delade sig över den icke höga, grekiskt bildade pannan. Hyn var vit, fin och klar, mun och tänder fullkomligt sköna. Evad hon gör, gör hon det väl och behagligt, evad hon sätter på sig, så klär det henne, och det är en sägen i familjen, att »om Eva sätter en svart katt på sitt huvud, så ska det kläda henne».
Louise och Eva hade genom likhet i förståndsgåvor och talanger, genom ett visst kamratskap, så inom som utom hus, hittills varit »les inseparables». Men småningom begynte Eva nu, utan att just skilja sig från Louise, dock dragas av en hemlig kraft till Leonore. Louise, med alla sina saker, var så tillräcklig för sig
