för predikningar, de må nu vara muntliga eller tryckta.
När vi från den ljuslockiga Gabrielle vända oss till Sara — »denna Afrika», kallade henne assessorn — gå vi som från dag till natt, ty Sara stod i hemmet som en skön, men dunkel gåta, en vinternatt med klara stjärnor i, på en gång tilldragande och frånstötande.
Vilja vi härefter kasta en betraktande blick på Henriks, Saras, Louises, Evas, Leonores, Petreas, Gabrielles föräldrar, så finna vi dem tämligen lika sig, blott med den skillnad, att Elises hela utseende vittnade om vida mera hälsa och styrka än förr; lagmannens kraftfulla ansikte hade fått flera rynkor, men även ett uttryck av mycket större mildhet. En liten, men kanske ej oförlåtlig svaghet märktes alltmer hos honom. Han var alldeles förtjust i sina döttrar. Gud signe den gode fadern!
Föremålet.
Nu är att säga huru familjen grupperade sig inom det ny hemmet. Ifrån Henriks och Jacobis ankomst växte livligheten inom densamma betydligt. Henrik följde ivrigt sin föresats, att systrarna skulle taga sig munter motion, och Jacobi biträdde honom däruti av hjärtans grund. Långa promenader anställdes, men till Henriks grämelse, stod det sällan till att få Louise att sålunda motionera sig, vilket hon såväl behövt tyckte han. »Louise hade alltid så fasligt mycket att
