ens om saken? Huru skulle det gå med de tre gracerna?»
Sara svarade att vem som ville finge bli den tredje gracen. För sin del kunde hon icke ha den äran.
Då Sara på eftermiddagen skulle gå ut på den utlovade vandringen med Petrea var hon vid ett särdeles mörkt lynne. Hon skulle gå, men blott för Petreas skull; för egen del kunde hon gärna bli hemma. Hon tänkte ingenting köpa, hon hade ingenting att köpa för. Hon skulle icke komma med på högtidligheterna, hon kunde icke ha roligt där. Ingenting i världen var roligt, när man aldrig fick ha någonting så som man ville det.
Petrea var alldeles förbluffad över denna plötsliga förvandling och sökte på allt vis utröna vad som kunde vara dess grund. »Men varför», frågade hon med tårar i ögonen, »varför vill du icke vara med oss?»
»För det jag icke vill vara med», svarade Sara häftigt, »Jag vill icke vara bortblandad i hopen av vanligheter och medelmåttigheter. Det ligger uti mig att vilja vara utmärkt och ovanlig. Det är nu en gång mitt lynne. På förknappning kan och vill jag inte leva. Hellre icke leva alls.»
»Ack!» utbrast Petrea, som nu begrep vad som felades Sara, och vars ögon plötsligen strålade av glädje, ack, är det inte annat! Söta Sara, se här; tag, tag allt vad jag äger! Jag ber dig på mina knän, tag! Ser du, då förslår det ju; då kan du ju köpa dig vad du vill, och då blir du ju nöjd och du kommer med oss — eljest blir det intet värt med hela grannlåten!»
»Ack, Petrea! Och du?»
