henne, skrattade och blickade med skälmaktig innerlighet i hennes förvånade ansikte.
»Eva!» utropade Leonore, knappt troende sina ögon. »Har du ej farit med de andra?»
»Nej! som du ser! Jag är här och tänker bli här», svarade Eva, i det hon omfamnade systern, skrattade och såg lycklig ut.
»Ack, varför har du gjort så? Det ville jag icke.»
»Ser du, det visste jag; och just därför tog jag på mig reskläder, som de andra, och tog avsked åv dig med dem. Jag ville lura dig, ser du. Och jag håller så innerligt av dig.»
»Ack, varför skulle du hålla av mig? Jag är ju så litet älskvärd. Ingen eljest tycker om mig, jag är till glädje för ingen. Jag kunde gärna dö. Ack, jag tycker det ofta vore så skönt att få dö!»
»Hur kan du tala så, Leonore? Det är bra orätt. Skulle du vilja göra pappa och mamma och mig och oss alla en så gruvlig sorg?»
»Ack, du och syskonen skulle snart trösta er. Mamma håller icke av mig, såsom hon håller av er andra; pappa ej heller. Ottil R. sade mig häromdagen, att det sades allmänt, att jag var avhållen varken av far eller mor.»
»Fy! det var obeskedligt och orättvist sagt av Ottil, det. Jag är viss på, att våra föräldrar älska oss alla lika mycket. Har du någonsin märkt att de göra någon orättvis skillnad mellan oss?»
»Visst icke med vilja! De äro för goda och fullkomliga därtill. Men tror du ej att jag märker med vilket olika uttryck pappas blickar se på mig, mot det, med
