Det är herr N. Jag skulle vilja slå tre kräkpulver i den karlen, så skulle han få smaka sin egen galla!»
»Vad? N., som bor snett emot oss och som nyligen från Cap fått hem sitt barn? — den stackars moderlösa flickan!»
»Just han! Se här! Jag tog den med mig. Jag hade fått höra, att den i dag skulle bli din hustru tillsänd. Ah, där ha vi henne! God morgon, mylady Elise! Så charmant på morgonstunden! Men så blek! Uj, uj, uj! Det går inte an! Vad är det jag jämt säger och predikar? Motion, frisk luft! eljest hjälper ingen hjälp i världen. Men ho tror vår predikan? Nej, adjö nu, mitt herrskap! Var är min snusdosa? Under tidningarna? De förbannade tidningarna, alltid skola de falla över. Inte en gång sin snusdosa kan man få ha i fred. Adjö, fru Elise, adjö, Frank! Nej, se där hur han sitter och läser ovett om sig, som om det alls icke anginge honom! Nu skrattar han till på köpet — smaklig frukost, mina vänner!»
»Smaka den med oss!» bad Elises vänliga röst. »Vi ha helt färskt, hembakat bröd att bjuda på i dag.»
»Nej, jag tackar! Jag tycker inte om sådant där hemgjort. Det duger aldrig, fast det skrytes med. Hembakat, hembryggt, hemgjort, bevars! Det skall låta så galant. Duger inte alltihop!»
»Försök ändå om det ej duger i dag! Där ha vi nu madam Folette på bordet. Ni måste äntligen ha er en kopp av henne.»
»Va ba? Vad för slag? Vad är det för en madam, som skall ge mig en kopp? Aldrig har jag tålt käringar, och komma de nu till upp på kaffebordet…»
