maten!» Men stackars lilla »kaos» fick ej länge ha en känsla, en tanke i fred, ty hastigt uppstod en orolig rörelse i balsalen, och röster hördes ropa: »Hon svimmar!… Herregud!… Sara!…» Den häftiga dansen hade förorsakat Sara en stark svindel. Men buren in i ett stilla och svalt rum, besprängd med kallt vatten och eau-de-cologne, hämtade hon sig snart och klagade blott över en gruvlig huvudvärk. Detta var en plåga vanlig för Sara och hastigt övergående, då ett visst botemedel användes.
»Mina droppar!» bad hon med en matt röst.
»Var, var!» frågade Petrea med en känsla av att kunna springa till Kina.
»I det lilla schatullet i vårt rum.»
Hastigt som tanken sprang Petrea över gården och in i östra flygeln. Hon genomsökte rummet, där deras saker voro inburna. Men schatullet fanns icke där. Det måste ha blivit kvar i vagnen. Var fanns vagnen? Den var inlåst i vagnshuset. Var fanns nyckeln till detta? Stora voro vår Petreas strapatser innan hon kom ditin, och innan hon själv med en lykta i handen visiterat vagnen och äntligen fått reda på schatullet. Men stor var också hennes glädje, då hon andlös men triumferande, med den viktiga droppflaskan i sin hand, hastade upp till Sara. Till belöning fick Petrea det henne icke litet dyrbara uppdraget att drypa de sextio dropparna åt Sara. Men knappt hade Sara nedsväljt dem, förrän hon med häftighet utropade: »Du dödar mig, Petrea! Det är förgift du givit mig, det är ganska visst Louises elixir!»
