henne, men — dansande med Sara — med Sara, mera skön, mera strålande än någonsin.
Efter supén öppnade man i salongen, nära balsalen, dörrarna, som gingo ut till en balkong, för att få någon svalka in i de av folk och ljus upphettade rummen. Två personer — en herre och ett fruntimmer — trädde ut på balkongen. Hon hade en lätt, vit schal kastad över axlarna; stjärnor kransade det mörka håret, stjärnor strålade i de svarta ögonen, som eldigt blickade omkring i den fria rymden.
Över nejden låg majnattens halvdager, tjusande, hemlighetsfull, en förtrollande slöja halvt döljande, halvt förrådande en skönhet, som aningen, som hemligheten förhöjer. En stor, en hänryckande aning om livets härlighet sjöng i vinden, som stilla susande for genom rymden, blixtrade i stjärnorna, vandrade högt över jorden.
»Ack, livet, livet!» utbrast hon och utsträckte sina armar mot rymden, som om hon velat omfamna den.
»Förtjuserska!» sade han, i det han fattade hennes hand, »mitt liv tillhör dig!»
Hon drog ej bort sin hand, men blickade stolt på honom, i det hon sade: »För mig ut i det fria, friska livet, och min hand tillhör er! Men kom ihåg, fri vill jag vara, fri som den vind, som nu kysser er panna och nu böjer trädets topp där borta! Frihet, makt, ära älskar jag. För mig därtill, hjälp mig att vinna det, och min tacksamhet skall försäkra er om min kärlek, binda mig med starkare band vid er än den fördomens form, som jag blott vill iakttaga för deras skull, som eljest skulle gråta över mig, och
