om att höra att Östanvik behövde en värdinna, att han själv behövde en hygglig hustru, att Louise Frank visserligen var en av de förståndigaste och hyggligaste flickor på hela orten och dessutom »av en så aktningsvärd familj»! Possessionaten tog redan halvt emot lyckönskningar till sin förlovning. Vad den utkorade fästmön tänkte om saken var svårare att utröna. Louise var visst alltid hövlig mot »kusin Thure», men mera likgiltighet än vänlighet tycktes uttala sig i denna hövlighet, och med en för många förvånande ihärdighet avslog hon hans ihärdiga proposition om en tur till Östanvik i den nya landån, dragen av »mina foxar», fyra hästar i en töm. Mången påstod, att den hyggliga och hjärtliga Jacobi var vida närmare Louises hjärta än den rike possessionaten. Men även med Jacobi var Louises väsen så jämnt, så stilla och ledigt, att ingen blev rätt slug därpå. Alla visste icke såväl som vi, att Louise ansåg det höra till ett fruntimmers värdighet att visa fullkomlig likgiltighet för männers artigheter eller »doux propos», ända till dess de öppet och fullt förklarat sig. Louise föraktade behagsjuka till den grad, att hon fruktade allt, som kunde gränsa därtill. Louises unga vänner skämtade med henne över hennes stränga åsikter härutinnan, och spådde henne, att hon skulle bli ogift.
»Det får vara!» svarade Louise lugnt.
Man berättade en dag för henne, att en herre sagt: »Jag stiger inte upp för en flicka, som inte är litet kokett.»
Med mycken värdighet svarade Louise: »Han må sitta!»
