»Mitt gillande, mina goda önskningar har ni, Jacobi!» svarade Elise, »jag säger er vad jag även sagt min man, att jag gärna skulle kalla er — son!»
»O!» utbrast Jacobi djupt rörd, i det han böjde knä och tryckte Elises hand till sina läppar. »O, att hela mitt liv måtte vittna om min tacksamhet, min kärlek…!»
I detta ögonblick hade Louise nalkats balkongen, sökande sin mor; hon såg Jacobis rörelse, hörde hans ord. Hastigt drog hon sig tillbaka, men liksom stungen av en orm.
Ifrån denna stund blev en stor förändring hos henne alltmera märkbar. Tyst, sluten och mycket blek rörde hon sig som en drömmande i de muntra kretsarna på Axelholm, och gärna samtyckte hon till den för henne oroliga moderns förslag att förkorta vistandet därstädes. Jacobi, som var lika förvånad som bedrövad över Louises plötsliga ovänlighet mot honom, begynte tro stället vara på något vis förtrollat och önskade mer än någon att komma väl därifrån.
Hemresan.
Varför hade Jacobi och Henrik så mycket att avtala med varandra, innan avresan från Axelholm och även under vistandet därstädes? Petrea var gruvligt nyfiken därpå, men kunde icke komma på spåret. Någon komplott, som gällde familjen, tycktes det vara om.
Henrik och hans vän hade länge haft för avsikt att
