de andra för att han måtte slippa få minsta skymt av landån i sikte.
Hemmavid.
»Borta kan vara bra, men hemma är bäst!» sade Elise av hjärtans grund, när hon åter fann sig i sitt hem och hos sin man. De unga sade icke däremot, när de återvände till sitt trevliga vardagsliv. Minnen och berättelser om den sist förflutna tiden tjänade även att uppliva det. Man hoppades, att Louise nu skulle bli som förr, trevlig och till freds vid sin lugna verksamhet inom hus och hem. Men Louise förblev sig olik. Ett gnagande ont tycktes tära henne, hon föll synbarligen av; hennes goda lynne var borta, och ofta såg man hennes ögon röda. Fåfängt forskade föräldrar och syskon med öm oro efter orsaken till hennes tillstånd; hon ville icke yppa det för någon. Att det ondas rot satt i hjärtat, det kunde hon icke neka, men hon syntes besluten att där dölja det för dagens blickar. Även Jacobi började nu blekna och falla av, ty han sörjde djupt över Louises sinnesstämning, och hennes förändrade väsen, i synnerhet med honom, förde honom på den tanken, att han, sig ovetande, kunde ha sårat henne, eller på något vis ha skuld i hennes missnöje, och aldrig bättre än just nu kände han, huru högt värde han satte på Louise, huru hjärtligt han höll av henne. Denna spänning och Jacobis bemödanden att närma sig Louise och återföra