ett vänligare förhållande föranledde åtskilliga små uppträden, dem vi här vilja framställa.
Första uppträdet.
Louise sitter vid fönstret och syr tapisseri i en båge. Jacobi sätter sig mittemot henne.
Jacobi (suckande). Ack, mamsell Louise!
Louise ser på sin herdinna, tiger och syr.
Jacobi. Sedan någon tid tycker jag, att allt i världen är ledsamt och tungt.
Louise tiger och syr.
Jacobi. Och ni kunde så lätt göra, att världen kändes annorlunda! Ack, mamsell Louise! blott ett gott ord, en vänlig blick!… har ni inte en vänlig blick att giva den, som gärna gåve allt för att se er lycklig? (För sig.) Hon rodnar, hon synes rörd, hon öppnar munnen — ack, vad skall hon säga mig?
Louise. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio — tio styng till näsan. Mönstret är litet oredigt.
Jacobi. Ni vill icke höra, icke förstå mig. Ni leeker med mitt kval. Ack, Louise!
Louise. Jag måste ha litet mera garn; jag har glömt det uppe hos mig.
Hon går.
Andra uppträdet.
Familjen är församlad i biblioteket; teet nyss förtärt. Louise, ivrigt ombedd av Petrea och Gabrielle, lägger ut kort på ett litet bord för att spå åt systrarna deras
