mig. Sedan fjorton dagar har ni behandlat mig på ett sätt, som förbittrat mitt liv. Och varför detta? Har jag varit nog olycklig att såra er, eller att väcka ert missnöje? Men varför då neka mig en förklaring häröver? Är det rätt att döma någon ohörd? Och helst en vän, en vän sedan barndomen! Är det rätt — förlåt, Louise! — är det kristligt att vara så hård, så obeveklig? — I de predikningar, ni så gärna läser, står det ingenting om godhet, om försonlighet?
Jacobi hade talat ivrigt och med ett nästan strängt allvar, som icke ofta trädde fram ur hans milda och glada själ. Det var med en djup rörelse, som Louise svarade honom:
»Jag har haft mycket orätt och jag har gjort er mycket orätt. Men jag har blivit förd bakom ljuset — framdeles skall jag kanske kunna säga er på vad sätt. Sedan i går afton vet jag huru jag blivit bedragen, huru jag bedragit mig själv — nu, Gud vare tack och lov! vet jag att ingen i denna sak är att tadla, utom jag själv. Jag har mycket, mycket att förebrå mig, även i min slutenhet mot de mina, mot er! Förlåt mig, bästa Jacobi» fortfor hon, i det hon nästan ödmjukt räckte honom handen, »förlåt mig! Jag har gjort ont, men», Louise återhöll ej mera sina lårar, »men tro att jag själv ej haft för gott därvid!»
»Tack, tack, Louise!» utropade Jacobi, i det han fattade hennes hand och tryckte den till sitt bröst, till sina läppar.
Louise drog ej bort sin hand och såg på den talande med oändlig mildhet.
