Till Cecilia!
Jag måste porträttera för dig min lilla barnskara, som nyss, efter slutad kvällsvard, gått till vila på mjuka fjäderholmarna. Ack, om jag kunde få ett riktigt gott porträtt — målat porträtt, menar jag — av min Henrik, min förstfödde, mitt sommarbarn, som jag även kallar honom, ty han föddes en midsommardag, i mitt livs och min lyckas sommarstund! Men blott en Corregios pensel kunde återgiva dessa sköna, varma, blåa ögon, dessa gyllne lockar, denna älskliga mun, detta hela så fullkomligt rena och sköna ansikte. Min elvaårige gosse. Gud bevare min älskling, mitt sommarbarn, min ende son! O, vad jag älskar honom! Ernst varnar mig ofta för en partisk kärlek till detta barn. Och därför vill jag nu även slita mig från porträttet n:o 1 och övergå till
N:o 2.
Se nu på lilla Visen, vår äldsta dotter vid nyss fyllda tio år. Du ser en liten allvarsam, blond flicka, icke vacker, men med ett runt, trevligt ansikte, i vilket jag hoppas småningom kunna utplåna en viss butter min. Hon är ovanligt flitig, tyst och ordentlig; hon är snäll mot sina yngre syskon, men något fallen för att moralisera dem, och mycket mån om att med dem iakttaga sin värdighet som äldsta syster, varför de små kalla henne ömsom »hennes majestät», ömsom »justitierådet». Lilla Louise ser mig ut att bli en av dem, som gå stilla och säkert, och därför lyckligt, igenom sin värld.