sitt syskrin. »Men det får icke hjälpa. Hon gifta sig och med Munter till?! Hon är ju bara ett barn. Men så är det här i världen; när man fått sina döttrar något så när uppfostrade och hyggliga, när man skulle begynna att rätt ha glädje av dem, då skall man lämna dem ifrån sig, och låta dem fara till Kina, om friaren är en kines. Det är odrägligt! ohyggligt! Jag önskar icke min värsta fiende den pinan att få giftasvuxna döttrar. Där! börjar icke Schwartz att slå ringar kring Sara?! Herre min gud! Ska vi få att göra med ännu en friare?»
Ännu en.
Lagmannen hade, sig ovetande, sagt ett träffande ord. Schwartz hade verkligen dragit mörka och allt trängre kretsar kring Sara, och under det hon ville synas fri från hans välde, blev hennes lynne dag för dag mera oroligt och mera ömtåligt. Modern, orolig över hennes förhållande till Schwartz, ville icke mer under musiklektionerna lämna henne ensam med honom, och denna bevakning retade Saras stolthet, ävensom de allvarliga, ehuru milda föreställningar, hon fick för sitt uppförande, mottogos av henne med mycken otålighet och missaktning. Blott för lagmannen visade Sara ej sitt väsens mörka sida; hans blick, hans närvaro tycktes ha en viss makt över henne; också var hon kanhända mera älskad av honom, än av alla de andra i familjen, Petrea undantagen.
En afton satt Sara tyst vid ett av fönstren i biblio-
