N:o 3.
Man säger om min nioåriga lilla Eva, att hon skall bliva mycket lik sin mor. Nu ser du en liten mjuk, klotrund figur, som rullar ledigt hit och dit under lek och skratt, med en kapriciös fysionomi, snarare ful än vacker, upplyst av ett par sköna, goda, mörkblå ögon. Snabb till sorg och snabb till glädje, hjärtegod, smekande, konfektälskande, glad åt främmande och granna kläder, dockor och lek, är lilla Eva av syskon och tjänare i huset mycket älskad och sin broders bästa vän och lekkamrat.
N:o 4.
N:o 3 och 4 tåla ej rätt varandra. Stackars Leonore har haft en mycket sjuklig barndom, och den — tror jag — mer än naturen, har givit henne ett ojämnt och häftigt lynne och nedlagt hos henne ett avundsfrö mot hennes lyckligare syskon. Djup känsla felar icke, men förståndet är trögt och hon har ovanligt svårt att lära, vad det ock må vara. Intet tecken till grace, men väl till motsatsen.
N:o 5.
Vad skall ödet göra av min Petreas näsa? Den är för närvarande det märkvärdigaste av hennes lilla person. Vore icke den så stor, så vore hon ett vackert barn. Vi hoppas hon skall växa i den. En livlig liten flicka är hon, med fallenhet snart sagt för allt, både i gott och ont. God är hon och ger så gärna som hon lever. I allahanda upptåg förenar hon sig gärna med
