dödsbädd, lindade jag mina armar kring dig för att skydda dig för höstvindar — jag lägger dem ännu en gång så kring dig för att skydda dig vid mitt bröst för farliga vindar. Sara, mitt barn, fly ej från detta hem!…»
Sara darrade, hon var häftigt upprörd; med obeskrivliga känslor lutade hon sitt huvud mot den, som höll henne fasttryckt till sitt bröst. Svårt är att säga, om det var onda eller goda änglar, som segrade inom Sara, då hon, efter ett ögonblicks inre häftig kamp, sköt ifrån sig den faderlige bedjaren och vände bort ansiktet från honom, i det hon sade:
»Det är förgäves! Mitt beslut är taget, jag blir Schwartz' maka och går dit mitt öde kallar mig!»
Lagmannen sprang upp, stampade i golvet och bleknade av vrede, »Förhärdade!» utropade han med flammande blickar, »efter böner och kärlek ej förmå något över dig, så måste du höra ett annat språk. Jag har en förmyndares rätt över dig, och jag förbjuder detta oheliga giftermål, förbjuder dig att lämna mitt hus! Du hör mig och lyder!»
Sara stod upp. Blek och trotsig häftade hon på honom sina stora ögon; han ävenså sina på henne med viljans och allvarets makt. De tycktes båda söka genomskåda varandra, och deras viljor mätte sig i denna stumma kamp. På en gång kastade Sara sina armar vilt kring fosterfaderns hals, en kyss brände på hans läppar; ögonblicket därefter flög hon ur rummet.
Elise satt i sitt kabinett. Hon grät ännu — bittra tårar. Det var skymning. Plötsligen kände hon sina knän omfamnas och sina kläder, sina händer betäckas
