båda omfamnande varandra och tydligen beredda att trotsa honom.
Lagmannen stod stilla framför dem en stund, betraktande dem med en outsäglig blick av vrede, förakt och smärta. Han såg på den bleka, flämtande Sara och lade ett ögonblick handen över sina ögon. Sedan tycktes han fatta sig. Med hela en faders lugna och vördnadsbjudande myndighet fattade han Saras hand och sade: »Du följer mig nu hem! Om söndag skall det lysa för dig!» Sara följde; med nedböjt huvud gick hon vid hans arm. Utan att tala ett ord kommo de till hemmet.
I hemmet blev oro och bedrövelse. Men oaktat det allmänna missnöjet med Sara och hennes giftermål, var dock ingen inom familjen, som icke nu verksamt sysselsatte sig med hennes utstyrsel. Louise, som mest av alla klandrade henne, strävade dock mest av alla. Sara låtsades icke märka huru man arbetade för henne och tillbragte tiden vid sin harpa eller ensam på sitt rum. Umgänget med familjens medlemmar tycktes ha blivit henne en plåga. Petreas ömhet, beskärmelser och tårar bemöttes med likgiltighet och även hårdhet.
Avsked.
Saras glädjelösa bröllop var förbi och stunden kommen, då hon skulle lämna det hem, den familj, som så kärleksfullt upptagit henne, och som nu med omsorg och ömmaste omtanke sörjt för alla hennes behov i hennes nya levnadsställning. I avskedets stund brast
