kallelse, så skall han bli till freds med den. Nu fruktar han att du skall stanna vid medelmåttan. Han skall nog bli nöjd och glad, när du på din egen väg gör honom heder en dag!»
»Ack!» sade Henrik, »visste jag blott att jag verkligen hade en egen väg, en egen kallelse! Men sedan Stjernhök kommit och jag talat med honom, är allt så förändrat inom och utom mig. Jag förstår icke mig själv mer. Stjernhök har låtit mig inse huru litet jag visste av det jag trodde mig veta, vilket fuskverk mitt arbete var. Jag inser det mycket väl nu och — det kostar på mig.»
»Min goda gosse, du misskänner dig», sade modern. »Dina gåvor och Stjernhöks äro ganska olika, men om du som han med allvar och kraft odlar ditt pund, så blir det nog fruktbärande i sinom tid. Jag måste säga dig, Henrik, att det varit och är en av mina livligaste önskningar, att någon av mina barn skulle utmärka sig inom litteraturen. Den har givit mig mina skönaste njutningar, och som yngre saknade jag ej anlag till att själv odla den. I dina anlag har jag sett mina blomstra upp i ett rikare mått, jag har själv blommat upp i dem, min Henrik, och i hoppet på dig. Ack, om jag upplevde den dag, då jag såge dig hedrad av ditt fädernesland, då jag såge din far stolt över sin son, och jag själv finge värma mitt hjärta vi frukterna av ditt snille, ditt arbete — o, då kunde jag med glädje dö!»
Entusiasmens eld lågade upp i Henriks blickar och på hans kinder, i det han omfamnande sin mor, sade: »Nej, du skall leva, min mor! Leva för att hedras av din son! Han lovar att göra dig glädje!»