Den här sidan har korrekturlästs

En solstråle föll in i rummet och lyste i Henriks ljusa lockar, som härvid glänste som guld. Modern såg det, såg tyst en profetia däri, och ett solljust leende utbredde sig över hennes ansikte.



Det var vid denna tid, som, manad av föräldrarna och väl även av eget hjärtas godhet, Jacobi började mera allvarligt sysselsätta sig med Petrea, och sysselsatte henne på ett sätt, som ansträngde och övade hennes tänkande förmåga, varigenom svallet i känsla och inbillning något lugnades. Detta var för Petrea outsägligt välgörande och skulle varit det ännu mer, om icke läraren blivit henne alltför… Men vi vilja icke röja kommande års hemlighet.



Denna dag var Leonore för första gången på lång tid nere till middagen. Alla gladde sig däröver och Leonore, vars ansikte hade ett mera ljust och vänligt uttryck, än man var van att se där, fanns ha förunderligen emballerat. Eva, som hade förestått hennes toalett, såg på henne med hjärtefröjd.

»Ser du, Leonore!» sade hon i det hon visade i himmeln, där blå ljusringar började synas genom molnen, som gråtit nästan hela dagen, »ser du, det klarnar! Nu ha vi sommar; nu skola vi gå ut tillsammans och plocka blommor och bär!» Och hennes blå ögon lyste av godhet och levnadsglädje.