för hans ålderdom, som skall göra honom lycklig, och då även min mor. Du minns den stora buskväxta tomten, som gränsar till vår trädgård och som folk ej har vett att odla eller skänka oss; den ämna vi… men vi skola tala därom muntligen! Petrea har smittat oss alla, även vår äldsta, med sin lust till stora företag, och… ack! det är en glädje kunna arbeta för deras sällhet, som så ömt och outtröttligt arbeta för vår.
Litet om vänner och bekanta.
Alla bekanta och vänner fråga mycket efter dig. Farbror Jeremias träter på att du ej kommer, allt under det han (vanligen onsdags- och lördagsmorgnar) äter frukost med oss, förtalar våra skorpor, men äter dock duktiga portioner därav. Sedan en tid tycker jag, att han blivit älskvärdare än förr; hans lynne är mildare, till hjärtat har han alltid varit mild. Han är alla fattigas vän och läkare. Nyligen har han köpt sig en liten villa en mil utom staden. Den skall bli hans ålderdoms tröst, säger han, och kallas »Gubbens ros», Låter det ej trevligt?
När en viss ung baron Rutger L. presenteras för dig här hemma, så tro icke, att han är galen, fast det ser så ut ibland. Han är son till en av vår fars vänner, och nu inpensionerad i vårt hem, för att under hans ledning bildas till ämbetsman. Han är ett slags »diamant brute» och behöver slipning i mer än ett avseende. Emellertid tror jag, att hans vilda lynne är på väg att giva sig litet. För ett ord av min mor är han redan helt känslig och har en riktig respekt för vår lilla frökens onådiga miner; mindre så för vår äldstas moraler. Han är blott nitton år. Gamla Brigitta är rädd
