för honom, törs ej gå förbi honom, emedan hon tror, att han skall hoppa över henne. Ack! vad hon bland alla andra skall bli lycklig att återse dig! Hon är så rädd att du skall gifta dig och stanna kvar i »det hålet» — så kallar hon Stockholm.
Henrik få vi behålla över jul. Men du måste komma och hjälpa oss och muntra honom, Han är ej glad som förr. Jag tror det spända förhållande, som uppstått mellan honom och Stjernhök, fräter honom, Ack, varför kunna dessa två aldrig förstå varandra? Dessutom står mycket nu på spel för Henrik — Gud låte det gå honom väl, för hans och mammas skull!
Petrea få vi ej igen förrän efter Louises bröllop. När skola vi åter alla vara församlade hemma? Först då tycker jag, att livet är rätt härligt och glatt. Men skola vi någonsin alla församlas mer? Sara? Ack, det är nu över fyra år sedan vi hört av henne, och alla förfrågningar och efterspaningar ha varit fruktlösa. Kanske lever hon ej mer. Många tårar ha vi fällt för henne. O, om hon skulle återkomma! Vi skulle varit lyckligare tillsammans än förr; det känner jag. Det var gott och ädelt hos henne, men hon var förvillad.
Ett samtal.
Jacobi var rest. Oktober var kommen med sina stormar, sina långa skymningar, så mörka och tunga för dem, för vilka de ej upplysas genom klara tankar eller vänliga blickar.
En afton, då Henrik kom ned till teet, var han ovan-
