rik, i det han omsorgsfullt sökte skydda sin syster för vinden.
»Blåsten är icke kall», svarade Leonore, »och jag känner det helt behagligt att gå så här vid din arm, under det den susar omkring oss och låter snövirvlar, som små tomtegubbar, dansa i månskenet.»
»Nå, då känner du just som jag. Ack! med er, mina systrar, är jag alltid lugn och lycklig, men jag vet ej, hur det kommer sig, att sedan en tid andra människor ofta plåga och reta mig.»
»Ack, Henrik — är det ej litet ditt eget fel?»
»Du tänker på Stjernhök, Leonore?»
»Ja!»
»Jag med! Och kanske har du rätt; ja, jag vill gärna medgiva, att jag ofta haft orätt emot honom och varit oföruftigt häftig. Varför har han så ofta låtit mig tryckande känna sin överlägsenhet, så ofta förtagit min glädje över mitt strävande och nästan alltid bemött mig med köld och ringaktning?»
Leonore teg; månskenet beglänste en stilla tår i hennes öga. Med stigande häftighet fortfor Henrik:
»Jag kunde så mycket ha älskat honom! Genom sin ovanliga karaktär, sin kraft, hela sin personlighet har han haft mycket inflytande, ja mycken makt över mig. Men den har han missbrukat — han har behandlat mig hårt, just när jag nalkats honom som varmast. Han har varit som ett »nej» för mången förirrelse av mig, men även för mycket av vad jag inom mig haft bäst och renast. Tillgivenheten för honom var en sådan känsla, och den har han stött ifrån sig. Jag vill säga dig hela sanningen, Leonore, och huru det blivit