Denna mans åsyn var honom plågsam. Leonore var artig, ja, nästan vänlig mot majoren. Hon ville så gärna älska den, som Eva älskade. Assessor Munter var tillstädes vid detta besök, men när han en stund betraktat majorens blickar på Eva och sett deras trollmakt över henne, när han läst hela hennes hjärta i en enda blygsam blick, som hon lyfte till den hon älskade, då gick han tyst och hastigt sin väg.
Majoren återkom ej ofta till Evas hem; lagmannens blick tycktes ha förmågan att avlägsna honom därifrån, men däremot ställde han så till, att han nästan dagligen såg henne utomhus. Vad Eva själv angår, var hon till den grad ömtålig för allt vad som rörde hennes kärlek, att minsta motsägelse för hennes önskningar lät henne falla i tårar och hysteriska snyftningar. Alllmer fingo hennes vänner med smärta inse, hur häftig och uteslutande den känsla var, som hon hyste för major R***. En skymt av honom, hans steg, hans röst lät en skakning gå genom hennes väsen. Alla forna kära förhållanden hade förlorat sin makt på hennes hjärta.
Henrik blev i denna stund välgörande för hela familjen och tycktes återfå hela sin förra älskvärda munterhet för att med den utplåna alla störande intryck inom hemmet. Han följde, mer än förr, med de sina ut i världen och hade för sin syster och på majoren en ständigt vaksam blick.
Det dröjde icke länge, innan major R*** förklarade sig och anhöll om Evas hand. Hennes föräldrar hade berett sig på denna kris och bestämt sitt handlingssätt, då den skulle inträffa. De ville icke göra sitt barn
