Gabrielle begynte men övergav hastigt tidningsorden, hoppade upp, slog ihop händerna och utropade:
»Henriks skaldestycke har vunnit högsta priset!»
»Och här, Henrik», sade lagmannen, »äro brev — du är utnämnd till…» Lagmannens röst dränktes i glädjeropen från de övriga. Henrik låg i sin mors armar, omgiven av sina med våta ögon jubilerande systrar. Lagmannen gick med stora steg fram och åter på golvet; slutligen stannade han framför den lyckliga gruppen och utropade: »Seså då! Låt mig då få litet med av allt det där! Elise! Tack för det du givit mig honom! Och du, pojke, kom hit, så får jag säga dig…» Men det blev dock inga ord av; stum av innerlig rörelse omfamnade fadern sin son och besvarade även så sina döttrars kärleksbetygelser.
Många enskilda brev från Stockholm innehöllo smickrande ord, fröjdebetygelser över den unga skalden; Henriks unga vänner sjöngo triumfsånger.
Det var nästan för mycken lycka på en gång. Under de första ögonblicken efter dessa nyheter var glädjen stilla och blandad med rörelse, sedan blev den munter och sprakade raketlikt ut i tusen riktningar. Ett allmänt mouvement uppkom för att fira dagen och dess hjälte, och medan familjefadern bryggde en bål (hela huset skulle dricka Henriks skål), bryggde de övriga planer till en Stockholmsresa. Hela familjen måste ju vara vittne till Henriks begåvande med den stora guldmedaljen, den måste vara närvarande vid hans högtidsdag. Eva återfick nästan hela sin intagande livlighet för att skildra en dylik fest, till vilken hon på Svenska akademien varit vittne.
