Det var lagmannen påkostande, att han just denna dag måste skiljas vid sitt hem, men angelägna ärenden tvingade honom därtill, och han måste resa samma afton, för att återvända efter tre à fyra dagar. Ehuru han nu lämnade de sina i blomman av välgång och glädje, tycktes den korta skilsmässan vara honom mera svår än vanligt. Sedan han redan hade tagit avsked av de sina, kom han åter in — något för honom högst ovanligt — omfamnade ännu en gång sin hustru, svängde om i vargskinnspälsen liksom i munterhet med sina döttrar och gick hastigt ut, i det han gav en tämligen hård knuff åt unga L., som i sin vilda glädje anföll vargskinnspälsen som en hund. När lagmannen sedan från sin släde kastade ännu en blick upp mot biblioteksfönstren och hälsade med handen sin hustru och sina döttrar, sågo de med överraskning, att hans ögon stodo fulla av tårar.
Olycka.
Efter den glada aftonen kom natten och medlemmarna av Frankska familjen lågo djupt försänkta i sömnens armar, då plötsligen midnattstimmen väckte dem med de förfärande ropen: »eld, eld!» Huset brann och rök och lågor mötte dem överallt, ty med otrolig hastighet hade branden spritt sig. En namnlös förvirring uppstod, man sökte, man ropade varandra, mor och barn, husfolk och tjänare. Halvklädda och utan att ha kunnat rädda det minsta samlades husets invånare på torget, där en otalig människomassa strömmade till,
