stockning åt bröstet satte den unga mannen i ögonblicklig livsfara. Assessorn rev av honom rocken och slog honom åder nästan i samma ögonblick, som han förlorade sansen.
»Sådant sjåp!» sade assessorn stött när Henrik åter repade sig, »hur kan man vara ett sådant sjåp, när man är så pass — duktig karl! Seså, nu är faran över med honom! Döden har skämtat med oss i natt, men vi skola vara lika goda! Låt oss nu gå och passa upp fruntimren som artiga riddare! Vänta! Jag måste ha en skopa vatten över ansiktet, så jag ej mer än som är nödvändigt ser ut som riddaren ’de la triste figure!’»
Följder.
Den nya morgonens sol sken klar på de glänsande, snötäckta taken runtomkring torget och färgade i de grannaste teinter av purpur, guld och svavelblått rökmolnen, som långsamt välvde upp från det nedbrunna husets ruiner, och i falaskan, som översållade snön på torg och kyrkogård, plaskade och plockade hundratals små sparvar under jublande kvitter.
Mor och döttrar vände tårfyllda ögon mot den rykande plats, där deras kära, trevliga hem stått, men ingen överlämnade sig åt sorgen. Eva allena grät mycket, men av ett kval hos henne dolt. Eva visste, att major R*** hade tillbringat denna natt i staden och likväl — hade hon ej ännu sett honom!
Med morgonen kom mycket liv och mycket folk till
