brev, och när du till påsk kommer hem till oss med Petrea, då — då skall du ingen sjuk och skral bror ha mer; jag skall till dess laga mig alldeles frisk!» Andra övertalelser kommo härtill — särdeles unga, livliga Amelies — och slutligen lät sig Gabrielle övertalas. Säker på, att numera all fara var över för brodern, avreste hon, med skämt på läpparna, men tårar i ögonen. Det var vår »lilla frökens» första utflykt från hemmet.
Major R*** hördes icke av, och ehuru Eva förhöll sig sluten mot de sina, tycktes hon nu vara lugnare än förr och familjen började lugna sig för hennes framtid. Lagmannen, som för hennes uppförande visade henne en nästan tacksam ömhet, sökte förekomma hennes minsta önskningar och gav sitt samtycke även till den, att hon med vårens första dagar skulle flytta till M:s. Han hoppades att majoren då skulle vara långtifrån orten. Men ett smärtsamt ljus skulle snart gå upp för honom.
En mörk afton, i de första dagarna av mars månad,
stodo två personer under ett träd på Mariakyrkans
kyrkogård och samtalade sakta.
»Huru barnslig du är, Eva», sade den ena, »med dina kval och tvivel! Och huru klenmodig din kärlek!»
»O, Victor!» svarade Evas darrande röst, »det är icke för liten kärlek till dig, som är mitt fel. Ack! jag känner ju, och jag bevisar med mitt uppförande, att du är mig mer än far och mor och syskon, mer än allt i världen. Jag vet ändå att det är orätt; mitt hjärta upp-
